På G igen!

För 1 år sedan kändes det vidrigt att leva i min kropp.

Att bara gå 10 m var som att springa 1 mil. Kroppen kändes som om den skulle falla isär eller explodera vilken sekund som helst. Benen vägrade gå framåt av sig själva och hjärtat pumpade ömsom forcerat ömsom sakta med vissa avbrott. Som om det inte kunde bestämma sig för om det skulle stanna eller rusa.

Alltså både kaos och en slags uppgivenhet.

Jag minns att vi tog bilen till Stockholm i den vinterns första snöväder och jag var livrädd för allt oväntat. Kunde skrika till om en bil körde förbi som jag inte var beredd på. Som om alla sinnen var på helspänn. Men självklart var alla prover (som togs på vårdcentral) bra och det var så klart inget fel på mig. Annat än inbillning - eller?

Nåja, det är helt annorlunda nu.

Jag tog tag i saken själv och fick hjälp av goda vänner inom den alternativa vården. Efter en del analyser så har jag rensat och läkt kroppen gradvis. Det är en lång bit kvar till full hälsa men jag är lycklig över att kunna ta promenader och märker att det går sakta men säkert framåt. Ibland tar jag ett steg bakåt - för att jag överansträngt mig och slarvat med både näring och healing. Då får jag skärpa upp mig igen och ta nya tag. Jag vet inte om det går att förklara hur illa jag mått. Det ena gav det andra och till slut visste jag varken ut eller in. Kunde inte ens förklara mina symptom. När jag ser tillbaka på det så fattar jag inte hur i hela friden jag tog mig igenom dagarna. Varför la jag mig inte bara ner och gav upp? Varför sa jag inte att jag inte orkade? Kanske för att jag till slut trodde att jag var galen.

Total utmattning! Efter många års obalanser som skapat en sjuk kropp. Som tur är så tänker jag inte tillbaka varje dag numera.

Jag lever ett väldigt lugnt liv och är lycklig för varje ny dag. Medveten om att jag inget vet om i morgon. Men så är det ju för oss alla. En sak som blir mer och mer tydlig är;

Jag älskar att måla! Och njuter av att gå in i färgerna! Som en meditation där jag blir medveten om min existens. Det ger näring in på cellnivå och jag är helsäker på att det skapar hälsa!

Borrelia - lyme disease

Jag förstår att det inte kan vara lätt att förstå hur jag mår - för någon utomstående. Själv vet jag och mina närmaste hur fort det kan växla...

En liten film kanske kan vara till hjälp?
http://www.youtube.com/watch?v=sxWgS0XLVqw

Men jag gör det jag kan för att njuta av livet och alternativa behandlingar och att måla hjälper till:)

Blåsväder...

Ja idag är det ett riktigt blåsväder eller som min yngste son sa när han var liten; "Oj vad träden vinglar idag!"

Och så gröna träden är!! Makalöst vackert!! Jag älskar verkligen våren; dofterna, värmen, solen, blommor, gräs, gröna träd, ljuset!!! För mig så skulle det alltid få vara vår! Men i och för sig så skulle jag inte uppskatta det lika mycket varje dag då...

Jag mår verkligen mycket bättre av Carinas behandling och orkar mycket mer än vanligt...det är så skönt att inte bara vilja sova eller dö. När jag tänker på hur jag mått de senaste åren från och till så blir jag rädd...det går knappt att tänka sig hur illa det varit. Jag kan inte säga än att det är över men jag tar en dag i taget:) Och njuter av det goda livet! Och har ett litet hopp om att det t om kan bli bättre. Och jag förstår varför jag mått mkt sämre på vintern....det tar en massa kraft att värma upp kroppen förstås...

Så om nå'n har en liten stuga i nåt lagom varmt land så kan jag gärna bo där i vinter, tack! Önska kan man ju alltid:)

Lyme disease

Ja, så heter borrelia på engelska. Trots att svenska läkare säger att kronisk borrelia är kontroversiellt/omöjligt/finns inte....så är jag redo att säga att de har fel. Så många människor i världen skulle inte kunna ha det i så fall. Orsaken att de uttrycker sig illa är förmodligen okunnighet. Jag kan läsa massor om kronisk borrelia! Och om hur man kommer till rätta med den. Men det är också olika hur de blir friska om de blir det. Många djur dör i borrelia och även människor. Jag har för ett tag släppt tanken på att jag har borrelia fortfarande men så läser jag andras bloggar och förstår att jag är totalt galen om jag ger upp och inte tänker bli frisk!!!! Söka hälsa är vad jag ska. Höja immunförsvaret på topp!!! Då har den inte en chans att vara kvar!!!! HAHA

Jobba på! Acceptera!

Min familjeläkare säger att jag får acceptera min situation och inte fundera över vad som kan vara fel i kroppen. Läkarna kan inte veta vad som är fel - alltså finns det inte... Jag kommer att må så här i resten av mitt liv för jag har ett Resttillstånd. Betyder visst att jag mår dåligt pga tidigare sjukdomar (t ex borrelia, dysenteri, struma, mm) och att det inte går att göra något åt det. Punkt slut.

Så det är bara att jobba! Och jag önskar inget hellre än att det ska fungera...

Att starta mitt företag och ha behandlingar, kurser och dylikt tänker jag inte göra just nu. Det blir väl att söka de jobb som finns och inte finns.

Och som behandling fortsätta och utöka de alternativa behandlingar jag går på och som faktiskt gör nytta! För även om jag kanske aldrig blir symptomfri så går det att underlätta - även om min läkare säger att det inte finns nå't att göra!!!!! Och just nu är jag rätt Ok så jag kan ta en och anan promenad också:)

Tacksam

Jag har varit och gjort en lumbalpunktion hos neurologen. Han undersökte eller pratade inte med mig men han stack i ryggen och tog ut spinalvätska. Sen tog de massor av blodprover. Det kändes att han stack och var obehagligt då han drog ut nålen som om den skrapade mot ben...huh. Det gjorde mer ont då de skulle få ut blod och var tvungen att sticka på händerna... Och inte fick jag nå'n nämnvärd huvudvärk efteråt heller:)

Nu har då provsvaren kommit och allt är bara bra. inga tecken på vare sig MS, infektioner, borrelia (förutom en gammal) eller nå't annat. Sen vet inte jag vad som är rätt men enligt många seriösa källor så syns borrelian bara då den är i sin aktiva period. Men om den inte syns nu så finns den kanske inte då... Självklart är det skönt att veta att jag är fullt frisk:)

Det som grumlar bägaren är ju att jag trots det inte mår bättre alls...Jo jag är inte i en akut fas just nu och jag försöker att inte överanstränga mig. Men det är så rackans lätt att glömma bort då kroppen vill så mycket. Jag skulle säga att jag på en skala 1-10 just nu är på 6. 10 är riktigt dåligt och noll är symptom fri. Så en dag i taget är det som gäller.

Jag är väldigt nöjd med att proverna var positiva:)

Lite lättare igen...

Det är mysko det här...tur att jag skriver ner hur jag mår annars skulle jag inte tro mig själv!

Idag är jag rätt ok igen och likadant var det i förrgår. Jag kan gå runt i huset och fixa lite utan att ens komma på tanken att jag inte skulle orka. Jag åkte till ICA i förrgår och på hemvägen kom jag på att jag inte skulle orkat det 2 dar tidigare.

Det betyder inte att jag kan ut och ta en promenad men det är ok i alla fall :) Kanske skulle jag lista dagarnaoch timmarna från 1-10?!

Infektionsläkaren var inte riktigt inne på min linje...vi kommer nog från helt olika planeter. "Borrelia är kontroversiellt", sa han. Jaa det kanske det är...vad vet jag? Han tog lite olika blodprover på såna sjukdomar som "kan" vara kroniska... och så borrelia för den goda sakens skull:/ Ja jag är ju ingen läkare men en del har jag under åren lärt mig om kroppen.

Vi får se vad proverna visar. Någon lumbalpunktion gjorde han inte. "En riktig neurologisk undersökning bör göras". Så dr är vi överens i alla fall:)

Kraft

Vilken enorm kraft det ligger i att "not gonna take it"!!!!!

Jag inser att jag alltid brytt mig i vad alla andra ska tycka! Låtit det invadera mitt eget sinne! Varje gång jag t ex torkar damm vet jag vad mim mamma tycker om damm....då jag handlar kunde jag tidigare lägga vissa mer onyttiga varor i botten ifall nå'n skulle tycka nå't......ojoj.

Fortfarande tror jag att de tankar vi får kan styra livet i olika riktning beroende på hur vi hanterar dom. Ibland låter vi det gå så långt (omedvetet) att vi blir sjuka. Vårt immun-försvar sänks och vi kan invaderas av bakterier eller dyl.

Det handlar inte om att lägga på sig skulden för sina sjukdomar - utan ett eget ansvar om att kunna bli frisk igen! En sjukdom finns för att lära sig mer om sig själv om man vill. Andra kan få se det på sitt eget sätt men för mig känns det rätt.

Om vi i tid ser vilken tanke/känsla som gav upphov till sjuk-domen så kan förloppet bli lättare eller utebli.

Men om vi inte märker nå't?! Vi harvar på och låter tankemönstret bli en del av livet. Till slut vet vi inte vad som startade eller vad som är vad... förvirringen är total. Smärtan och sjukdomen tar över. Visst kanske det går att hitta en känsla i det men oftast orkar vi inte det just då. Och om vi väl hittar den så kanske skadan på fysiska kroppen är skedd och tillfrisknandet tar lång tid. Men allt är möjligt!!! Och även i en svår situation med mediciner och behandlingar så går det lättare om medvetenheten om tankens kraft finns med.

I'm not gonna take it...anymore!

Jag förstår att det är svårt att vara trovärdig. Och jag undrar hur högt det går att lägga ribban för vad en människa klarar fysiskt/psykiskt/mentalt/emotionellt. Om du är fullt frisk och slår dig på tummen så gör det ju jätteont! Om du strax efter slår skallen så är den smärtan i prio och tummen känns knappt. Ramlar du sen ner för trappen och bryter ett ben så försvinner båda de andra och så vidare...

Jag har problem nu då jag kommer till en läkare att beskriva vad som gör "ont" eller är problem. Känner mig helt blockerad och vet inte. Som inlindad i bomull...inte behagligt och mjukt utan dövande och tillfälligt avstängt. Icke levande.

Det går i vågor... ena stunden känner jag mig klar i knoppen, lätt i kroppen, rörlig...för att i nästa sekund helt oväntat bli suddig, svullen, tung, måste sitta/ligga, orkeslös...

Kanske är jag galen och inbillar mig allt!? Ja, i alla fall är det tillräckligt många runt omkring mig som undrar...eller?

Tidigare har det varit beroende av vad jag gör - om jag anstränger mig eller inte - nu kan det komma fast jag är stilla. Efter veckans magsjuka är det så illa.

Då jag ligger på rygg "fylls" vä bakhuvud och blir tungt och smärtande.

Igår var jag på akuten i Sunderbyn och fick ett underbart mottagande. Medkännande läkare som förklarade och verkade förstå mina problem. Förklarade lumbalpunktion på ett nytt sätt och sa ung: "ja då man har borrelia så blir ju varje ny infektion illa".

Den första svenska läkare som snackat som om borrelia kan vara kronisk och inte bara försvinna på 10 dars antibiotika!

Jag skriver ner mina symptom då de kommer för att komma ihåg och sen får läkaren noteringarna.

I morgon ska jag till infektionskliniken. Ska bli intressant... Känns som om jag faktiskt ska få hjälp och att jag är förstådd. Efter 11 år så är bara det en seger! Och att nå'n är intreserad. Om ingen där vill så får jag väl ta kontakt med läkaren på akuten igen!

En sak är säker! Jag ger mig inte!!! Nu eller aldrig så ska det letas genom den är kroppen tills vi vet varför! Inget förutom min död kan hindra mig! Och i så fall får de väl leta efter min död då!

Precis som Twisted sisters: We're not gonna take it!

Krama borrelian

Haha jag ser att man kan köpa borrelia som kramdjur...ojoj ...och andra små illvilliga kryp:) Mm det kanske hjälper att krama dom. Det va ju det jag skrev för ett tag sen...inte bekämpa utan ta hand om hehe....

Borta

Idag är jag helt väck igen...

Kroppen känns som om den inte finns. Det brusar som ett vattenfall i huvudet och om jag skulle känna efter på djupet så kommer paniken för det är så vansinnigt otäckt!!!! Jag liksom försvinner... Orkar knappt lyfta en arm eller än mindre benet...

Det är klart...vi gick ju några hundra meter i snigelfart (enligt min son) igår, jag fick stanna flera gånger för jag orkade eg inte alls gå. Men det är ju fånigt att inte orka eftersom jag är frisk. Så då har jag bestämt mig för att inte känna efter så mkt utan; Det ska gå!

Så nu ligger/sitter jag här igen totalt utmattad, avdomnad i ansiktet och sluddrande. Måste skärpa mig igår då jag chattade med Pia för att använda rätt bokstäver. Vissa stunder är bättre..men så fort jag gör det minsta lilla...typ pressa 5 apelsiner (alltså det är fånigt - jag vet) så är jag där igen i utmattningen. Men visst alla blir ju utmattade av att pressa apelsiner ...eller hur??? Nä det är ju förstås psykiskt...jag håller nog på att bli galen...hm...så är det förståss. Fysiskt frisk är jag...eller??

Släppa taget

Igår kom min kära vän Pia hit:) Jag fick en Pi-behandling! Det hjälper mig att känna var i kroppen det är stagnerat - framförallt i vilket chakra. Genom att gå in i känslan och tillåta den att finnas så kan jag också se vad som finn djupare in i den. Efter några steg kom jag i kontakt med en mycket kraftfull energi i mig. Då kan jag släppa taget om smärta, förvirring och oro. Och bara låta allt flöda fritt. Stagneringar släpper taget när jag inte håller fast dem:)

Det här är ju inget nytt men jag behöver träna träna träna ... för att vara medveten om att den finns där.

Då jag var i tonåren blev jag för första gången medveten om den. Jag hade hög feber och låg avlappnad och "borta" i sängen och upplevde hur stora bollar kom rullande mot och över mig. De var som såpbubblor i formen - formlösa - och kunde innesuta hela mig förutom huvudet. Flera år senare var jag hos Mikael Ranerås och fick en konsultation och jag upplevde samma känsla men nu ännu starkare och mer som om jag var en michelingubbe. Han pratade om att centralsolsenergin kom.

Vad vi än kallar den så är den oerhört stark och mild på samma gång. Kraftfull och otroligt uppbyggande. Tillåtande och på samma gång pushande. Samtidigt som den bara ÄR.

Fight

Så...vad gör vi med den som slåss?? Burar in, straffar, dödar...alltså attackerar på bästa sätt.
Blir det bra då? Slutar den att slåss? Finns det andra sätt? Kan vi ta reda på varför den slåss eller finns det andra sätt?

Så här går mina funderingar just nu.

Läste i Byron Katies bok också att det finns bara 2 huvudkänslor - kärlek och förvirring!

Vad gör man med en förvirrad och rädd person? Slår??? Straffar???

Nä inte ofta. Man hjälper den till rätta. Tar hand om. Ser och försöker hitta lösning.

Så om Spiro är förvirrad vad kan jag göra? Och om Immun också är förvirrad?

Jag tänker hitta en lösning...nu eller aldrig!

Spiro versus Immun

Spiro och hans gäng sitter inträngda i ett hörn...livrädda...så rädda att de inte orkar ta sig därifrån
Lika bra att sova, att vila, att vara beredd på nästa attack från Immun och hans trupper

Så kommer den...kroppen har överansträngt sig... igen
Immun kommer i full styrka för att ta hand om infektionen

Spiro vaknar med förnyad kraft och inser att immunförsvaret kan döda även honom
Han väcker sitt gäng och de kastar sig genast ut för att försvara allt och alla

De sätter hjärtat på full speed medans hjärnan stängs av
musklerna slår de ut och de stänger lymfan

Allt för att överleva!

Ännu en gång lyckas de knäcka Immun som med sin här faller ihop
Immun tänker att nästa gång ska de minsann ta Spiro och hans kumpaner

Men inte nu....nu måste de vila...

Att hålla sig kvar och överleva

"Om jag är positiv och låtsas må bra så ska det nog bli bra" har visst varit mitt tema i år. Att inte riktigt erkänna hur dåligt jag mår. Kanske för att jag inte orkar se era oroliga/misstänksamma/skeptiska/bekymrade ansikten...jag orkar inte med mig själv ens. Den där envisa känslan av ständig influensa som inte ger sig utan i stället accelererar med jämna mellanrum. Som inte syns tydligt alla da'r. Här känns det som om det inte ens är nå'n idé att skriva om den för ni har tusen ursäkter - och jag också - ingen idé att ens klaga för alla inklusive mig själv tror att det bara är jag som gnäller över det som inte syns.

Och jag mådde ju bättre i somras...

Den förbannade lilla bakterien - spiroketen - som gömmer sig då den behagar och anpassar sig efter varje försök att bekämpa den! Den lär sig att hålla sig kvar... att överleva. Att stå emot ständiga angrepp. Den förökar sig och de nya spiron blir ännu starkare och bryr sig inte alls om vad deras förfäder dog av. "HAHA vi kan överleva i vilken kropp som helst!" Då jag läser på webben om Lyme disease och hur man ev kan bekämpa den så inser jag att det förmodligen är mkt svårt. Spiron verkar vila ibland för att så fort kroppen får en svaghet kasta sig ur vilan och växa sig stark igen. Därför hoppar symtomen till viss del och får patienten att verka galen och inbillningssjuk. Men en viss röd tråd finns det hos varje angripen person.

Lyme disease=borrelia. Och den bakterien är en spirochet. Vill du se hur en fästing eller bakterien ser ut så titta in på http://www.2000taletsvetenskap.nu/special/borrelia/borrelia_lena_dicksson.htm

Där står även beskrivet på svenska hur borrelian kan bete sig, t ex:

"Den intracellulära formen av Borrelia burgdoferi varar så länge cellen lever och när cellen dör kommer den ut i omgivande vävnad. Celler kan leva från 2-3 veckor upp till 6-8 månader. Man kan därav anta att inom 6-8 månader har det mesta av Borrelian kommit loss ur sitt fängelse i cellerna och är redo för nya härjningståg. Mot denna bakgrund kan man bedöma att man behöver behandla 6-8 månader och i vissa fall upp till ett år. Vissa behandlare säger 2x8 månader.

Vid upprepade infektioner blir sjukdomen allvarligare. Ju mer Borrelia burgdorferi man har desto svårare har immunsystemet att bekämpa Borrelian, och ju längre tid man har spiroketerna desto svårare är de att bekämpa. Borreliabakterien förmår binda människans inflammationsdämpande protein (komplementfaktor H). Normalt skulle antikropparna och komplementet döda bakterierna, men genom denna geniala kapning av proteinet kan borreliabakterien kamouflera sig, och blir därför inte direkt dödade eller uppätna av inflammationsceller. På så vis kan bakterierna gömma sig i vävnaden och sprida sig i kroppen och nå hjärnan.

Även ett normalt och intakt immunsystem har således inte förmåga att eliminera Borrelia burgdorferi i alla dess former, ty för att skydda sig mot kroppens immunförsvar maskerar den sig och döljer sig.

Uppenbarligen har vi att göra med en lömsk och svårbehandlad bakterie, som kan ställa till med mycket. Symtomen som den ger upphov till är förvillande lika symtom för andra åkommor, vilket gör att Borrelios ofta blir förbisedd. Dessutom är Borrelians offer ofta mycket trötta och saknar energi. Den utveckling som Borrelios i allmänhet har, med en successivt tillväxande symtombild, gör att det nog inte kan uteslutas att den kan gömma sig bakom det vi benämner kronisk sjukdom."

Kanske är det ändå dags att göra en kraftansträngning och kasta sig över den rackarn igen!! Jag vill ju inte ge upp men antibiotika ger så hemska biverkningar! Kanske ska jag ändå stoppa i mig örter igen. De är också obehagliga och ger precis som anibiotika häftiga herxheimerreaktioner - symptomen blir värre då man tar medicin. Spiron protesterar och kämpar för sitt liv!!!

Men jag ska tamejtusan se till att jag kan bo i min kropp jag också! SÅ DET SÅ!!!