onsdag 16 november 2011

På G igen!

För 1 år sedan kändes det vidrigt att leva i min kropp.

Att bara gå 10 m var som att springa 1 mil. Kroppen kändes som om den skulle falla isär eller explodera vilken sekund som helst. Benen vägrade gå framåt av sig själva och hjärtat pumpade ömsom forcerat ömsom sakta med vissa avbrott. Som om det inte kunde bestämma sig för om det skulle stanna eller rusa.

Alltså både kaos och en slags uppgivenhet.

Jag minns att vi tog bilen till Stockholm i den vinterns första snöväder och jag var livrädd för allt oväntat. Kunde skrika till om en bil körde förbi som jag inte var beredd på. Som om alla sinnen var på helspänn. Men självklart var alla prover (som togs på vårdcentral) bra och det var så klart inget fel på mig. Annat än inbillning - eller?

Nåja, det är helt annorlunda nu.

Jag tog tag i saken själv och fick hjälp av goda vänner inom den alternativa vården. Efter en del analyser så har jag rensat och läkt kroppen gradvis. Det är en lång bit kvar till full hälsa men jag är lycklig över att kunna ta promenader och märker att det går sakta men säkert framåt. Ibland tar jag ett steg bakåt - för att jag överansträngt mig och slarvat med både näring och healing. Då får jag skärpa upp mig igen och ta nya tag. Jag vet inte om det går att förklara hur illa jag mått. Det ena gav det andra och till slut visste jag varken ut eller in. Kunde inte ens förklara mina symptom. När jag ser tillbaka på det så fattar jag inte hur i hela friden jag tog mig igenom dagarna. Varför la jag mig inte bara ner och gav upp? Varför sa jag inte att jag inte orkade? Kanske för att jag till slut trodde att jag var galen.

Total utmattning! Efter många års obalanser som skapat en sjuk kropp. Som tur är så tänker jag inte tillbaka varje dag numera.

Jag lever ett väldigt lugnt liv och är lycklig för varje ny dag. Medveten om att jag inget vet om i morgon. Men så är det ju för oss alla. En sak som blir mer och mer tydlig är;

Jag älskar att måla! Och njuter av att gå in i färgerna! Som en meditation där jag blir medveten om min existens. Det ger näring in på cellnivå och jag är helsäker på att det skapar hälsa!




1 kommentar:

Pia JLindmark sa...

Jag håller fullständigt med dig.Och jag såg dig Mycket dålig,men oxså när det började vända.
Jag kämpade i flera år och i dag kan jag jobba halvtid på en klädaffär.
Man får aldrig sluta hoppas o tro,för plötsligt stämmer allt och allt går framåt o vidare ........
Varm kram Pia