Kraft

Vilken enorm kraft det ligger i att "not gonna take it"!!!!!

Jag inser att jag alltid brytt mig i vad alla andra ska tycka! Låtit det invadera mitt eget sinne! Varje gång jag t ex torkar damm vet jag vad mim mamma tycker om damm....då jag handlar kunde jag tidigare lägga vissa mer onyttiga varor i botten ifall nå'n skulle tycka nå't......ojoj.

Fortfarande tror jag att de tankar vi får kan styra livet i olika riktning beroende på hur vi hanterar dom. Ibland låter vi det gå så långt (omedvetet) att vi blir sjuka. Vårt immun-försvar sänks och vi kan invaderas av bakterier eller dyl.

Det handlar inte om att lägga på sig skulden för sina sjukdomar - utan ett eget ansvar om att kunna bli frisk igen! En sjukdom finns för att lära sig mer om sig själv om man vill. Andra kan få se det på sitt eget sätt men för mig känns det rätt.

Om vi i tid ser vilken tanke/känsla som gav upphov till sjuk-domen så kan förloppet bli lättare eller utebli.

Men om vi inte märker nå't?! Vi harvar på och låter tankemönstret bli en del av livet. Till slut vet vi inte vad som startade eller vad som är vad... förvirringen är total. Smärtan och sjukdomen tar över. Visst kanske det går att hitta en känsla i det men oftast orkar vi inte det just då. Och om vi väl hittar den så kanske skadan på fysiska kroppen är skedd och tillfrisknandet tar lång tid. Men allt är möjligt!!! Och även i en svår situation med mediciner och behandlingar så går det lättare om medvetenheten om tankens kraft finns med.

I'm not gonna take it...anymore!

Jag förstår att det är svårt att vara trovärdig. Och jag undrar hur högt det går att lägga ribban för vad en människa klarar fysiskt/psykiskt/mentalt/emotionellt. Om du är fullt frisk och slår dig på tummen så gör det ju jätteont! Om du strax efter slår skallen så är den smärtan i prio och tummen känns knappt. Ramlar du sen ner för trappen och bryter ett ben så försvinner båda de andra och så vidare...

Jag har problem nu då jag kommer till en läkare att beskriva vad som gör "ont" eller är problem. Känner mig helt blockerad och vet inte. Som inlindad i bomull...inte behagligt och mjukt utan dövande och tillfälligt avstängt. Icke levande.

Det går i vågor... ena stunden känner jag mig klar i knoppen, lätt i kroppen, rörlig...för att i nästa sekund helt oväntat bli suddig, svullen, tung, måste sitta/ligga, orkeslös...

Kanske är jag galen och inbillar mig allt!? Ja, i alla fall är det tillräckligt många runt omkring mig som undrar...eller?

Tidigare har det varit beroende av vad jag gör - om jag anstränger mig eller inte - nu kan det komma fast jag är stilla. Efter veckans magsjuka är det så illa.

Då jag ligger på rygg "fylls" vä bakhuvud och blir tungt och smärtande.

Igår var jag på akuten i Sunderbyn och fick ett underbart mottagande. Medkännande läkare som förklarade och verkade förstå mina problem. Förklarade lumbalpunktion på ett nytt sätt och sa ung: "ja då man har borrelia så blir ju varje ny infektion illa".

Den första svenska läkare som snackat som om borrelia kan vara kronisk och inte bara försvinna på 10 dars antibiotika!

Jag skriver ner mina symptom då de kommer för att komma ihåg och sen får läkaren noteringarna.

I morgon ska jag till infektionskliniken. Ska bli intressant... Känns som om jag faktiskt ska få hjälp och att jag är förstådd. Efter 11 år så är bara det en seger! Och att nå'n är intreserad. Om ingen där vill så får jag väl ta kontakt med läkaren på akuten igen!

En sak är säker! Jag ger mig inte!!! Nu eller aldrig så ska det letas genom den är kroppen tills vi vet varför! Inget förutom min död kan hindra mig! Och i så fall får de väl leta efter min död då!

Precis som Twisted sisters: We're not gonna take it!

Krama borrelian

Haha jag ser att man kan köpa borrelia som kramdjur...ojoj ...och andra små illvilliga kryp:) Mm det kanske hjälper att krama dom. Det va ju det jag skrev för ett tag sen...inte bekämpa utan ta hand om hehe....

Borta

Idag är jag helt väck igen...

Kroppen känns som om den inte finns. Det brusar som ett vattenfall i huvudet och om jag skulle känna efter på djupet så kommer paniken för det är så vansinnigt otäckt!!!! Jag liksom försvinner... Orkar knappt lyfta en arm eller än mindre benet...

Det är klart...vi gick ju några hundra meter i snigelfart (enligt min son) igår, jag fick stanna flera gånger för jag orkade eg inte alls gå. Men det är ju fånigt att inte orka eftersom jag är frisk. Så då har jag bestämt mig för att inte känna efter så mkt utan; Det ska gå!

Så nu ligger/sitter jag här igen totalt utmattad, avdomnad i ansiktet och sluddrande. Måste skärpa mig igår då jag chattade med Pia för att använda rätt bokstäver. Vissa stunder är bättre..men så fort jag gör det minsta lilla...typ pressa 5 apelsiner (alltså det är fånigt - jag vet) så är jag där igen i utmattningen. Men visst alla blir ju utmattade av att pressa apelsiner ...eller hur??? Nä det är ju förstås psykiskt...jag håller nog på att bli galen...hm...så är det förståss. Fysiskt frisk är jag...eller??