Fåtölj får nytt liv!

Den här fåtöljeb har funnits i X antal år hemma hos min mor. Sen har den stått hemma hos oss och väntat på att få nya kläder...

Häromdagen fick den det - bokstavligen Kläder. Jag har haft min fårskinnskappa ute på Blocket i några veckor men ingen har hört av sig. Då kom jag på att jag skulle använda skinnet till fåtöljen!

Bakstycket klippte jag lös och har hängt över ryggstödet, framstyckena hänger över armstöden med användbara fickor :) Osv, osv...

R har suttit in den nu och ska få ta den till sin nya lägenhet då han flyttar in nästa vecka.

Rätt ton

När du hör musik som har "rätt" ton för dig
När du ser något som berör
När du känner Den smaken
...

Då vet du att du har kontakt med din essens.

Om så bara för ett ögonblick stannar allt och du känner igen
Det slår an din ton

Samklang

Vad behöver du?

Hur många procent av det du äger kan du vara helt säker på att du verkligen behöver?

Hur mycket pengar behöver du?

Vad är viktigast i ditt liv?

Är det verkligen viktigt för din överlevnad?

Jobbar du för att du verkligen behöver pengarna?

Vad skulle hända om du inget hade?

Se dig omkring...

Utan att känna skuld...

Vad händer om du inte stressar?

När lyssnar du inåt? Vad hör du då?

Hur många vänner har du som du verkligen trivs med?

När mår du bäst? Verkligen allra bäst.

Vad gör du då?

Om du alltid skulle få må så bra - hur skulle det vara?

Hur mycket av alla dina saker/pengar använder du när du mår allra bäst?

Är du ensam eller med någon då?

Hur ofta mår du så bra?

Om du tänker på hur du mår när du mår bäst och ställer första frågan igen....vad svarar du då?

På G igen!

För 1 år sedan kändes det vidrigt att leva i min kropp.

Att bara gå 10 m var som att springa 1 mil. Kroppen kändes som om den skulle falla isär eller explodera vilken sekund som helst. Benen vägrade gå framåt av sig själva och hjärtat pumpade ömsom forcerat ömsom sakta med vissa avbrott. Som om det inte kunde bestämma sig för om det skulle stanna eller rusa.

Alltså både kaos och en slags uppgivenhet.

Jag minns att vi tog bilen till Stockholm i den vinterns första snöväder och jag var livrädd för allt oväntat. Kunde skrika till om en bil körde förbi som jag inte var beredd på. Som om alla sinnen var på helspänn. Men självklart var alla prover (som togs på vårdcentral) bra och det var så klart inget fel på mig. Annat än inbillning - eller?

Nåja, det är helt annorlunda nu.

Jag tog tag i saken själv och fick hjälp av goda vänner inom den alternativa vården. Efter en del analyser så har jag rensat och läkt kroppen gradvis. Det är en lång bit kvar till full hälsa men jag är lycklig över att kunna ta promenader och märker att det går sakta men säkert framåt. Ibland tar jag ett steg bakåt - för att jag överansträngt mig och slarvat med både näring och healing. Då får jag skärpa upp mig igen och ta nya tag. Jag vet inte om det går att förklara hur illa jag mått. Det ena gav det andra och till slut visste jag varken ut eller in. Kunde inte ens förklara mina symptom. När jag ser tillbaka på det så fattar jag inte hur i hela friden jag tog mig igenom dagarna. Varför la jag mig inte bara ner och gav upp? Varför sa jag inte att jag inte orkade? Kanske för att jag till slut trodde att jag var galen.

Total utmattning! Efter många års obalanser som skapat en sjuk kropp. Som tur är så tänker jag inte tillbaka varje dag numera.

Jag lever ett väldigt lugnt liv och är lycklig för varje ny dag. Medveten om att jag inget vet om i morgon. Men så är det ju för oss alla. En sak som blir mer och mer tydlig är;

Jag älskar att måla! Och njuter av att gå in i färgerna! Som en meditation där jag blir medveten om min existens. Det ger näring in på cellnivå och jag är helsäker på att det skapar hälsa!